Varför?
Det känns som om att varje dag så ska mitt hjärta slitas i tusen bitar, men istället så plågas jag långsamt genom att en bit varje dag slits itu. Jag undrar när dagen jag får må bra kommer, dagen då jag kan känna riktig glädje, då jag får tillbaka mina krafter som de tog ifrån mig. Allt är huller om buller i mitt liv, och jag förstår inte varför dom inte bara kan låta mig få flytta hem, gå ut grundskolan hemma? Jag förstår inte vad jag gör som är så fel? Jag har mognat, fått godkänt i alla ämnen i skolan, jag dricker inte längre, jag röker inte på, jag bråkar inte, jag snor inte, jag är en helt vanlig tonåring. Så snälla, låt mig bara få komma hem? Jag orkar inte mer..
Varje dag kämpar jag, men jag får ju ingenting tillbaka..
Varje dag kämpar jag, men jag får ju ingenting tillbaka..
