Min självkänsla.
Jag kämpar och kämpar för att klara av dagen där på. Jag vet att jag är stark och att jag komemr att klara det bara jag vill. Men ibland så känns det faktiskt som om att jag bara skulle kunna somna in, och aldrig mer vakna upp. Allt känns så tomt, när jag hälsar på mina så kallade vänner, så svarar dem kallt tillbaka Hej. Jag känner mig så ensam, så instängd, men ändå så fri. Jag saknar min familj så det svider i mitt hjärta. Jag önskar mig endast en sak, och det är att få flytta hem igen. Har rättegången på Torsdag i Uppsala, nu gäller det. Nu ska jag vinna den, jag ska hem. Det är verkligen det enda jag vill. Varje morgon går jag upp med STORA klumpar i magenm, och tror att jag ska falla, men jag står kvar på mina bara ben. Mina föräldrar har stått där bakom mig när jag behövt dem som mest. Dem står alltid vid min sida, och jag står alltid på deras sida. För jag älskar dem mer än allt annat i mitt liv, dem är i mina drömmar vajre kväll. <3 Tack mamma och pappa jag älskar er. <3
